Skoltiden som dyslektiker

God morgon,
Som jag nämnt tidigare så fick jag min dyslexidiagnos relativt sent första året på gymnasiet (2005).
Min skoltid innan samt efter diagnosen var den samma på många sätt. Det tog lång tid för mig att läsa instruktioner samt litteratur, problem att stava samt att ta in information från text, muntligt går betydligt bättre. Att hinna med när läraren hade genomgång, Det som var ett av de största problem var nog att det oftast var så livligt i klassrummet och att jag då inte kunde fokusera hundra på vad läraren sa och att jag då endast tog in hälften eller mindre.

Efter diagnosen blev det något bättre, men långt ifrån bra. Jag fick längre skriv tid på visa prov under gymnasiet och på dom nationella proven. Men stödet och det där lilla extra fanns inte. det var fortfarande en konstig känsla, att jag som elev var i vägen, jag upplevde inte känslan av att bli peppad utan snarare tvärt om. Detta är tragiskt och ingen borde uppleva något liknade, alla människor är annorlunda och jag tycker att det är en viktig egenskap hos lärare att kunna se till alla elevers unika sätt att vara/utföra skolan efter bästa individuell förmåga. Lärarens roll är jätte viktig där!

Jag minns en gång när vi hade skrivit ett svenska prov, Det var ca 30 "svåra" ord, Läraren stod framme och sa orden högt och vi elever skulle sedan skriva ner dessa. Jag fick två rätt av 30, Dom orden jag hade stavat rätt var medicin och ingenjör. Anledningen till varför jag kunde dessa ord var för att just dom var jag bekanta med och hört flertal gånger. Min mamma jobbar inom sjukvården med "medicin" och min pappa är "ingenjör".
Minns när jag blev uppkallad till min metor och prata om mitt resultat, min tanke var självklart att vi skulle bolla tankar och idéer, hur vi skulle gå tillväga för att hjälpa mig på bästa sätt och hur jag mådde med tanke på mitt resultat. Det är inte så jätte kul att alltid få tillbaka saker som nästan aldrig är godkända. Det slår hårt på sig själv och sin självkänsla.

Till min stora förvåning gick inte mötet i den anda jag trott, läraren ifrågasatte hur jag skulle klara skolgången, att 2 rätt av 30 är väldigt väldigt väldigt dåligt. Sättet detta sades på var inte på ett uppmuntrande sett utan det förminskade mig och jag kände mig sämre än innan jag gick in på hens rum.

Så här ska det inte få gå till, en elev oavsett stavnings kapacitet ska inte bli bemött på ett sånt sätt. Lärare ska finnas där och stötta och hjälpa eleven i alla lägen. (under min skoltid upplevde jag bristande kompetens kring dyslexi något som jag vill tro har blivit bättre idag)

Jag har alltid vart en glad och målmedveten person, som alltid gått min egen väg, självklart är det tufft att höra sådana saker om sig själv, Men jag har något inbyggt sätt och omvandlar min frustration och ilska till en tävling. Denna person tror/trodde inte på mig, tycker jag är "värdelös" min personliga känsla efter mötet. Jag ska bevisa motsatsen. Detta tankesätt har hjälpt mig att inte drunkna i alla nederlag jag fått genom åren.

Trevlig söndag och morsdag till er.    

Följ din dröm

Jag har hela tiden så länge jag kan minnas ivarifall alltid vetat vad jag vill jobba med när jag blir "stor" 

Jag vet inte riktigt varför det blev just sjuksköterska och inte läkare eller något annat inom vården. Men sjuksköterska var mitt mål, att hjälpa andra människor. Jag vill ha patient kontakten och ha kunskap och behörighet att ge bl.a. Läkemdel mm.

Alla vet inte direkt (som barn) vad man vill bli, jag tycker inte att man ska ha någon stress att bestäma sig. Man ska tänka att sitt blivande jobb är en stor del av livet och därför skall valet vara noggrant genomtänkt och genomförbart. Man ska trivas och kunna försörja sig själv och sin familj.

Jag tror inte på mirakel eller högre makter, jag tror på envishet och om man vill något tillräckligt mycket så klarar man det Utbilnings mässigt. Jag är fast besluten att det är så! 

Det skulle inte spelat någon roll om någon sakt att jag inte kommer lyckas,att utb är för svår osv. Tror man på sig själv, har stöder från dom närmaste + målet i sikte så fixar man det.

Trycket på högskolan variera från termin till termin samt inriktning. Högt tryck högre intagning osv, min räddning vad individuella prövningen och min envishet att aldrig ge upp förens examens dagen. Den mentala inställningen har hjälpt mig hittills. 

Jag vill att alla skall få uppleva sin dröm inom yrkes livet oavsett funktionshinder. Är man behörig och känner att det är sitt kall så kör. Den rakaste vägen kanske inte är ett alternativ för oss, vi får ta små vägarna. Men i slutändan möts vi åt och man ser ingen skillnad. Skillnaden är tiden det tagit och alla extra timmar i skolbänken, men jag lovar det är det värt om det är det man vill! 

Tenta svar

Ett utav tenta svaren har kommit, och det var det svaret jag redan visste. U på läkemdelsberäkningen, så jag låter min anmälan till om/restentamen liggar kvar den 10 juni. Känns helt ok endå faktiskt. 

Nu väntar jag med spänning på tenta svar på omv-tentan som skrevs samtidigt, det ska mycket till om det är underkänd, den kändes bra när den skrevs. 

Något roligt vi fick veta i fredags var våra placeringar inför T4. Hela termin 4 består utav nästan praktik förutom 4 veckors teori så det kommer bli mycket ute på sjukhusen, vilket är super kul.

Jag fick alla mina första hands val, och alla på ks Solna :) 

1 placeringen = gynmottagning 

2 placeringen = narkosen (cane) 

3 plaseringen = akutmottagning

4 placeringen = psykiatrin (denna plats kommer i augusti) 

Så nu är det "bara" en tenta kvar på schemat, 4 juni och sedan har jag klarat av halva utb! Helt fantastiskt, ser fram emot T4 och alla intresanta placeringar. Känner på mig att den terminen kommer gå hur snabbt som helst och plötsligt är det jul och ett år återstår :) 

Må väl :) 

Dagarna flyger fram

Sista dagen på praktiken var i fredags. Det var med bladande känslor som jag lämnade avdelningen bakom mig. Allt jag fått uppleva, allt jag lärt mig visa saker kan man inte lära sig genom kursböcker. 

Jag har haft en jätte häftig tid där jag vart med sett väldig mycket olika saker. En del tragiska och en del glädjande, men att se hur vårdpersonal gör allt för att finnas där och hjälpa värmer mig. Om 1,5 år kan jag vara den stötande handen till en annan människa! 

Jag väntar fortfarande svar på mina tentor jag skrev den 18 maj. Vet nästan att den enda kommer jag få skriva om, det krävdes 100% rätt och jag omvandlade inte en uppgift till det som angavs i frågan. Men det är ingen fara, bokade in mig på den första omtenta tillfället den 10 juni.

Nu är det hård plugg inför sista tentan den 4 juni, vore så skönt att sätta den och få gå på sommarlov (förutom omtentan den 10 juni) det känns bra än så länge. Då denna kurs är helt på engelska har detta tagit väldigt mycket tid att översätta all information från kursboken  till svenska. 

Jag har antecknings hjälp nu under den engelska kursen och denna person skriver på svenska så det underlättar enormt. Men känner att jag vill fördjupa mig i visa områden och då blir Google translate min bästa vän. 

Från dagens pluggande. 

Två av tre tentor skrivna!

Förlåt för dålig uppdatering, har inte fått dagarna att räcka till!

Nu är mina två av tre tentor skrivna, gick väldig bra på den ena. Den var lättare än jag trodde. Men den andra dock, Läkemedelsberäkningen som man behöver ha 100% på för att bli godkänd den klarade jag nog inte. Jag missade att dom frågade efter mg i frågan och jag varade i g. Vet inte vad jag ska kalla det, slarvfel, hjärnsläpp.. Hur som så kommer jag att få skriva om den. Det känns helt okej, jag kan uppställningarna och tänket så jag behöver bara läsa frågan ordentligt. Tror att efter 4 timmar med ansträngning så är det lätt att det blir fel.

Så här såg mina dagar ut, och 14 dagar till återstår med den nya kursen! 

 Längtar efter sommaren nu, och ledighet.

Må väl allesammans :) 

Dagarna går i ett

Det är en intensiv period nu, upp till praktiken klockan ringer 04:30 hemma från praktiken 16:30 om jag jobbat dag . Vara med P, äta middag, plugga och sedan är jag helt slut. Det kommer bli skönt när allt lugnar ner sig fram mot juni, lagom till sommaren.
Dagarna tills dess är få men plugget är hur mycket som helst. Nu håller jag tummarna för att mina tre tentor blir godkända så man enbart kan fokusera på familjen under sommaren, slippa tänka på skolan,
bara slå ihop böckerna och ta fram solskyddsfaktorn och bikinin.

Tänkte att jag skulle skriva ett inlägg om hur min dyslexi yttrar sig, ska försöka skriva det imorgon eller till helgen :)

Vart befinner jag mig nu

Jag har snart läst tre terminer fem veckor kvar, sedan är halva utbildningen klar. Under termin tre har vi läst tre kurser + en praktikplacering på totalt åtta veckor. Jag har tre veckor kvar på min placering och sedan två veckor teori kvar i skolan. Under de kommande veckorna väntar även tre stycken tentor, två stycken den 18 maj och sedan en på avslutningsdagen den 4 juni.

Jag ligger i fas med tenta plugget och tycket att det känns bra. Den ena nackdelen är att under placeringarna som är super intressant/givande och lärorikt läggs även inlämningsuppgifter seminarium och tentor. Detta gör att min struktur måste planeras noggrannare och följas till punkt och pricka.

Under placeringarna går vi som sjuksköterskor och arbetar 32 timmar i veckan. Det blir tidiga morgnar och sena kvällar. Intrycken man får under sin placering med främmande läkemedel, situationer, dokumentation osv tar på krafterna så väl hemma sedan är man väldigt trött i huvudet.
På så sätt ät det tufft att vara på placeringar, men placeringarna dom jag vart på hittills har givit mig otroligt mycket kunskap och förståelse. Skulle inte vilja vara utan praktiktiden.

Min första placering som sjuksköterska, 2014

Min andra placering som jag fortfarande är placerad på,
här hade jag precis vart med på en lång operation.

Vilken hjälp får man som dyslektiker på högskolan

Jag har bara studerat på en högskola och vet därför inte hur andra skoler erbjuder personer med olika diagnoser hjälp. Röda korsets högskola värnar verkligen om alla intagna på skolan, spelar ingen roll om man ha dyslexi eller inte. Jag som dyslektiker och in skriven på högskolan erbjuds 1 timme längre skrivtid på sals tentor. Jag får sitta i eget rum vid skrivningarna, jag har valmöjlighet att skriva mina prov på en dator. Vissa tentor är upplagda så att man svarar på ett separat papper och har frågorna på ett annat, i dom fallen har vi lärarna,jag och studievägledaren kommit fram till att det är bättre för mig att skriva direkt på frågepappret. Den lösningen fungerar bättre för mig. Jag har även alltid med mig över stryckningspennor som jag stryker över det i frågan dom frågar efter dem har en tendens att skriva en massa överflödig text och sedan frågan. På detta sätt får jag en bättre koll på vad som efterfrågas.

Skolan kan även erbjuda en mentor som en extra lärare man bokar en tid med denna och går igenom sitt arbete tillsammans. Där får man tips och råd hur man kan förbättra/förändra texten. Mentorn är ingen lärare på skolan utan en utomstående, så denna har inget med det kommande provet/betyget att göra.

Man kan även ta kontakt med läraren i kursen man läser och diskutera problem och frågetecken man har. Sedan har vi på rkh en fantastisk studievägledare som alltid peppar och fixar det bästa tänkbara utifrån elevens individuella behov.

Sedan finns det även anteckningshjälp ifall man inte hinner med att anteckna eller har svårigheter med detta. Jag tycker att det är kul att anteckna, jobbar mycket med olika färgpennor i mina anteckningar. Färgpennorna hjälper mig att återskapa en bild, jag kan skriva fyra rader med grön färg och sedan åtta rader med röd färg. Jag minns då bättre vad jag har skrivit med tanke på att jag först tänker på den färgen jag skrivit med och sedan minns jag även texten under. Ibland har jag även målat bilder intill mina anteckningar ex; skrivit anteckningar med färgen blå och sedan ritat en fisk bredvid texten, då minns jag färgen och fisken och kan på så sätt komma ihåg texten intill.


Det tar ett tag innan man kommer på vilken studietekniken som fungerar bäst för en själv. Självklart skulle det underlätta inte minst i tid att endast läsa/lyssna på föreläsningarna en gång och sedan kunna allt eller mycket.  Men jag tror inte man skall tänka så jag har slutat i varje fall , utan alla människor är olika och olika begåvade på olika saker. Det enda man kan göra är att komma fram till ett sätt som fungerar för en själv och som ger ett godkänt resultat i slutänden, det är det viktigaste.

Studera på högskola med/utan barn

Som jag skrivit tidigare fick jag barn under utbildningen, jag hade gått 1,5 termin innan jag blev mamma. Min tid i skolan som icke gravid varade inte så länge, tiden som gravid och studera tycker jag fungerade bra. Jag var i skolan och hängde med på allt som skulle göras och det kändes bra. När det var dags för tenta så kändes det oxå bra. Resultaten av mina skrivna tentamen var dock mindre bra. Jag klarade inte en enda tentamen under mina 1,5 terminer på första försöket eller jo en läkemedels tentamen. 

Då var man tillbaka till stressen och frustration som blir när man har icke godkänt på avslutande kurser och nya kurser som drar igång. Det blev hela tiden "dubbelt" arbete, att plugga inför omtenta samtidigt som man var tvungen att fokusera 100% på den nya kursen detta är inget jag rekommendera. Minns att inför varje omtenta hade jag ändå hoppet på att klara den på andra försöket men i vissa fall blev det inte så, ibland klarade jag tentan på tredje fjärde försöket..
Då sättes verkligen min inställning på prov, skulle jag gå kvar, var utbildningen för tufft för mig som alla ändå  hade förespråkat mellan raderna. 

Jag bestämmer mig för att gå kvar, finns inget annat alternativ det är ju det här jag vill, på något sätt var jag tvungen att se över min studie situation och inlärningsteknik. När min son föds har jag en rest tentamen jag bokar in mig på kommande omtenta tillfället och skriver den, (sonen var 4 veckor). Vet ni jag klarade den :).

Från och med den dagen har jag inte fått göra någon omtenta. Jag har som icke gravid och mamma har nu läst sju månader och mitt resultat har vart över förväntan. Från att ha gått till att vara inskriven på varje omtenta tillfällen till att nu klara alla tentor med ett snitt betyg på väl godkänt. Denna förtjänst är mycket tack vare min mammaledighet som gav mig ett annat syn sätt samt min son, som ger mig så mycket att kämpa för.

Min studie plan som mamma är väldigt strikt och behöver god planering och struktur - att vara mamma och läsa på höskola med dyslexi kräver det.

Mina dagar ser typ ut såhär:
- Läser på inför varje ny kurs
- Strukturerar upp planen för kommande veckor
- Skriver ut all föreläsningsmaterial
- Med på föreläsningarna, var jag även innan
- Renskriver anteckningarna när jag kommer hem
- Pluggar inför tenta minst 3 veckor innan

Allt ovanstående gjorde jag även innan jag fick barn men jag la inte ner lika många timmar/dagar som jag gör nu. 

Jag läser igenom föreläsningsmaterialet på bussen påväg till skolan och hem. När jag kommit hem är jag enbart mamma, jag leker, gosar och är bara med sonen självklart med V också , vi badar och jag nattar lill killen. När han har somnat åker datorn på och jag börjar plugga. Renskriver anteckningarna och läser på inför kommande föreläsningar. Så ser mina vardagar i princip ut, på helgerna är jag enbart med familjen. Där ger jag all min tid till sonen och manen. Tror det är viktigt att kunna kompensera dessa två på ett sätt som gör att alla mår bra.










    

Vad är Dyslexi?

Dyslexi innebär att man har svårt att lära sig läsa, stava och förstå en skriven text. Dyslexi är många gånger ärftligt och svårigheterna med att förstå skriftspråket upptäcks ofta i en tidig ålder men även i sen. Det finns olika typer stadier av dyslexi, en logoped är toppen och går till botten med olika tester för att se vilken nivå din dyslexi ligger på.

Man kan inte bli "av" med sin dyslexi, har man det så får man leva med den. Med rätt hjälpmedel kan man ta sig an läs och skrivproblemen på ett bra sätt och kommer kunna prestera på en bra nivå i dom olika miljöerna vi befinner oss i. Självklart kräver det mer jobb och tid utav en dyslektiker, Men med en bra planering och struktur fixar man det  jag lovar!

Dyslexi kan visa sig på lite olika sätt. Ofta handlar det till en början om att man har problem med både talat och det skrivna språk. Man kan till exempel ha svårt att skilja på ord och delar av ord när man ser och hör dem, vilket ofta gör att man får problem med förståelsen av det lästa och hörda. Men också att skriva ord kan vara besvärligt, både att stava rätt och komma ihåg vilket ord som ska användas. Man kan också ha svårare att läsa än att höra information muntligt.

Det finns en hel drös med hjälpmedel på dagens marknad som kan underlätta vardagen/skoltiden för en dyslektiker. Olika program för dator/surfplattor, det viktigaste tycker jag är att få en tidigt remiss och diagnos så man vet vilket behov den individuella eleven har, sedan krävs en bra plan från skolans sida och en bra struktur från eleven själv. Hjälpmedel för dom individuella behoven kan logopeden tipsa/skriva ut.

Jag hade/har ett speciellt rätt stavnings program på min dator, även ett uppspelningsprogram som läste upp mina arbeten. Jag uppfattar information, förstår innebörden i texten samt ser felen på ett annat sätt om jag får höra texten muntligt. Mig har det även hjälp att använda färg pennor, att stryka över dem viktiga orden i texten.  

Tips från en dyslektiker till en annan: Ta dig an dyslexin som din vän och lär dig hantera den, den kommer att vara besvärlig och i vägen stundtals men låt den aldrig hindra dig från att göra olika saker eller hindra dig i dina olika val/vägar i livet. 

  

Januari 2013

21 Januari 2013 startade min resa som student på röda korset högskola. Det var en spännande tid som startade och jag längtade med spänning på dem olika kurserna som skulle starta.
Första veckan mins jag som väldigt lugn med upprop och inskrivning.  Vecka två startade utbildningen på riktigt, phu vilket tempo. Jag hade inställningen att utbildningen skulle bli tuff, men shit vad tuff den va! Samtidigt som allt var så nytt, sättet att skriva sättet att lägga upp sin studieplan samt det extremt snabba tempot. första hemtentan var ett faktum, jag var ute i god till och var klar  två veckor innan deadline för att kommande veckor kunna bearbeta mina texter. Dessa två hemtentor lämnades in och kom dessvärre tillbaka som så många gånger förr.. underkända,
Med det tempo som var i skolan blev redan den stora pressen ännu större. Samtidigt som jag skrev om mina arbeten började den nya kursen och dess inlämningsuppgifter, grupparbeten, samt salstentamen. På ett sätt var jag van att ha min skolgång men på detta sätt med högskolans tempo samt svårighetsgrad blev det genast extremt jobbigt. Jag halkade efter och kom inte riktigt tillbaka, hade alltid något som jag släpad efter med, min räddning blev att fokusera och bita ihop.

I mars får jag och min man veta att vi väntar en liten bebis som är beräknad att komma till världen i november. Nu tänker nog ni, smart planerat nyligen inkommen på högskola, och redan från start ett saftigt underläge och nu en bebis mitt i allt. Jag kan bara svara yes det stämmer ni läser rätt och ja han var planerad in i minsta detalj, nu i efter hand var han det bästa som kunde hända mig (oss) och han är även den bästa motiveringen för mina studier!

Detta var en underbar nyhet som vi blev väldigt glada över. Våran plan från början var att jag skulle gå kvar i min dåvarande klass och fullfölja min utbildning samtidigt som vi blev föräldrar. Denna plan fungerade inte så bra, jag blev sjuk i slutet på graviditeten, havandeskapsförgiftning och istället för att gå ut på praktik så fick vi åka till Karolinska Sjukhuset för kontroller, inläggning samt igångsättning. I detta ögonblick tänkte jag inte ett dugg på min utbildning utan på min son och hans välmående, det var min enda prioritering. Den 12 November 2013 föddes våran älskade son, ingenting slår den känslan att få bli mamma. Att känna den där lyckan som jag tror bara en förälder kan känna till sitt barn, den är magiskt.

Mina studier lades på is och togs upp i oktober -14, min mammaledighet var behövlig jag lärde känna mig själv på ett sätt jag inte gjorde innan. Jag fick även ett perspektiv på saker och ting, ex att studietiden ger en begränsning för min del rent ekonomiskt då jag inte kan jobba 100% och plugga 100%.  med tanke på min inlärningshastighet. därför gäller det att ge 150% i skolan, för familjens skull.


Med mitt nya tankesätt och en exakt planering in i minsta detalj har tiden i skolan efter min sons födelse blivit mer än lyckad för min del.

Min planering inför en ny kurs
- skriva ut alla uppgifter 
- skriva in alla lektioner, seminarium/uppgifter i almanackan
- innan varje föreläsning läsa på föreläsningsmaterialet eller kapitlen i boken
- efter varje föreläsning ren skriva anteckningarna från dagens genomgång samt komplettera med information från kurslitteraturen
-gå igenom målen för kursen
- läsa all läsanvisning om det finns för denna kurs
- gå igenom instuderingsfrågorna
- tre veckor innan avslutande tentamen, gör jag egna instuderingsfrågor samt ber V förhöra mig på mina anteckningar/frågor.

En bidragande anledning till att mina studieresultat är så bra är min fantastiska man som alltid ställer upp och förhör, rättar mina arbeten, läser igenom artiklar som oftast är på engelska. Jag är väldigt välsignad som har denna underbara människa vid min sida, som min livskamrat och pappa till min son <3

Sedan min skolstart i oktober 2014 har jag inte skrivit om en enda tentamen, jag har istället fått väl godkänt på nästan alla mina arbeten/prov.

känslan är obeskrivlig!

Vägen till högskolan

Trots käftsmällen med ett lågt snittbetyg som inte tar mig in på högskolan slutade jag aldrig att hoppas. Tillslut tror jag att det blev en slags mani, jag tycker inte att en diagnos skall hindra en från att nå sina mål oavsett vad målen är. Ja jag tar längre tid på mig, läser inte lika snabbt som mina övriga klasskamrater, jag lyckas inte få högsta betyg genom att läsa en text en gång. Stundtals tyckte jag att systemet var helt galet att vi som har en diagnos och inte uppnår topp betyg inte ska kunna studera på högskola. självklart ska man vara behörig till den skolan man sökt och ha goda egenskaper. Jag tycker att systemet skall andras och att alla ska genomgå en individuell prövning där blivande student och personal från skolan träffas och bekantar sig med varandra.
Det är ingen som vet ifall jag hade med rätt hjälp från början kunnat uppnå ett snittbetyg på 19,0. jag är faktiskt lite tvekam, högre snitt ja men inte 19.0...

Under gymnasie åren hade vi olika praktikplaceringar, jag blev placerad (önskade plats) på bland annat akutmottagningar, ambulansstationer och vårdavdelningar. Mina skriftliga omdömen från mina olika placeringar var av högsta betyg. Jag kan idag ta upp mitt omdöme från min ambulans placering och jag ler fortfarande. Att få höra att man passar in i det yrket, nyfiken, vill lära sig mer och bemöter patienterna på ett proffetionelt sätt känns rakt in i hjärtat. Men samtidigt känns det
tufft att läsa, för då visste jag inte hur framtiden skulle se ut, jag visste att det såg mörkt ut sitta där en dag och rädda människors liv med tanke på omständigheterna, dyslexin och betygen.

En del av omdömet från en av placeringarna på ambulansen.










Det tog fyra år, två högskole prov och en inviduell prövning innan mitt mål uppfylldes samt en stor psykiskt påfrestning.

Under dessa fyra år var jag fast besluten att jag skulle börja studera till sjuksköterska. mitt låga snitt betyg gjorde att den vägen in kunde jag glömma. Högskoleprov bokades och skrevs första gången, fick jag resultatet 0,0 trots 10 minuter längre provtid per prov. Har man fått ett 0,0 betyg har man antingen gått ifrån provet under skrivande stund, alltså inte genomfört hela. Eller så har man ett provresultat på mindre än 20 poäng. I mitt fall var det det sist nämnda, jag kämpade på och tyckte det kändes helt ok men icke.. 0,0 i hp poäng räcker inte långt. Skriver igen och uppnår då 0,65 hp poäng det är ett bra resultat (för mig) som fick 0,0 tidigare. Känner mig ganska glad en kort sekund, intagningen för högskole prov på Stockholms sjuksköterskeprogram ligger på 1,3- 1,6. Där rök den chansen tänkte jag, hur gör jag nu..

Här någonstans börjar min familj/släkt/vänner att börja ifrågasätta mitt val av yrke. Absolut inte på det sättet att jag skulle bli en dålig sjuksköterska utan att tiden rinner iväg och att jag kanske vill göra något annat i livet förutom att kämpa med att komma in.  Självklart kunde jag förstå deras sätt att se på det. Men jag skulle oavsett vad nå min dröm på ett eller annat sätt. Minns att V kollade på skolor i utlandet och att han (har kommit fram senare) ringde runt till skolor i Sverige och frågande om han kunde köpa en plats till mig (kärlek). 
Jag ringde även själv runt till skolor och frågade /låg på ifall jag kunde göra på något annat sätt. Jag hade kunnat packa väskan och flytta vart som helst bara jag fick en chans att komma in.

Frustrationen som kommer när man är behörig och har gjort högskole provet efter sin förmåga ändå inte lyckas komma in, det är väldigt psykiskt krävande. Inte blev det bättre när mitt stöd från familjen började svikta (dom menade självklart väl)
Men jag har sedan jag var liten velat jobba med att hjälpa människor i svåra situationer vara deras stöd kunna erbjuda dem min hjälp. Minns när jag gick i klass två, var 8-9 år gammal.  Alla barnen på skolan hade rast och jag hade fått en ny jacka av mina mamma, den hade massa reflexer på sig och påminde lite om ambulans jackorna. Kommer ihåg att jag springer runt på gården och berättar för alla klasskamrater att ifall någon ramlar och gör sig illa kan ni hämta mig så hjälper jag till :) självklart hade jag som 8 åring inte kunnat gjort mycket i den situationen men det är något som har följt med mig, viljan att finnas där för andra både under tonåren och nu i vuxen ålder.

Trots att jag var med i två urvalsgrupper i ansökan till högskolan kom jag inte in. Jag fick reda på att det fanns en annan väg i, individuell prövning. Det menas med att man får skriva en personlig brev, skicka in sin diagnos och efter det avgör skolan om man går vidare till intervju och tester.
2012 skickade jag ett personligt blev till Röda korsets högskola (bara dom som har den intagningsmöjligheten) mina föräldrar skrev ett brev om mig, jag skickade även med mina omdömen från mina praktikplaceringar från gymnasiumet. Vet ni jag kom på intervju.
Väll på intervjuen fick man göra tre tester matte, engelska och svenska. Matten var inga problem men svenska och engelska resultaten var inte dom bästa. Jag minns när resultaten presenteras, man satt i ett avlångt rum med olika lärare, studievägledare och biträdande rektor och sen jag helt utelämnad. resultaten medelas och det låter inte positivt, minns hur jag nästan avbryter den talande personen. jag säger att om ni ger mig chansen att börja studera på er högskola så kommer jag att klara utbildningen, det kommer  inte vara lätt det kommer bli skit tufft men jag kommer att stå här tre år senare med mina betyg, eran brosch och en sjuksköterske legitimation i handen.

Innan intervjuerna satt man utanför rummet och väntade på sin tur, jag sitter tillsammans med en gammal kollega som jag jobbade tillsammans med på BB sommaren 08. Vi är lika nervösa och jag vet hur mycket som står på spel, hela min yrkes framtid! Varje person som går in får gå ut efter ett tag då personalen på högskolan får överlägga sitt beslut. Jag blir intagen innan min kollega, men jag kommer inte ut från rummet efter den tiden personerna innan brukade komma ut. Jag blir kvar i rummet, dem behövde inte överlägga min intagning på skolan dem var enhälliga och jag får ett JA!
Stunden när mannen som lämnar beskedet formar sina läppar som ett ja är magiskt, jag är tvungen att fråga en extra gång innan jag lämnar rummet betyder detta att JAG får börja läsa till sjuksköterska på eran högskola? han svarar ja igen och ler, övriga personer i rummet ställer sig upp och tar mig i handen och jag får en kram utav en. Ut kommer jag från rummet i chock bokstavligt talat. visar ingen lycka eller glädje tårar. min kollega rusar fram och ger mig en hård kram då kommer mina tårar, minns att hon säger vagt hur gick det - du fixar det nästa gång. Mellan tårarna får jag fram JAG KOM IN.  Jag får en hårdare kram och vi pratar ett kort tag innan det är hennes tur att gå in.

Känslan jag hade den dagen (men även idag)går inte att beskriva, all tid energi och slit jag lagt ner under min skoltid lönade sig, alla dom som inte trodde att jag som dyslektiker kunna komma in på en högskola, ni hade fel! det lönade sig inte på betygen utan på min målmedvetenhet och envishet att ta mig ditt jag ville, mitt mål är att rädda/hjälpa människor och röda korset såg detta och valde att ta in mig trots mitt låga snitt betyg för att dem såg något i mig. Vissa kan anse att detta inte är rätt väg att gå utan att man "glidit" in på en räkmacka. Till er kan jag säga, jag håller inte med! Jag tycker att all intagning ska gå till på detta sätt. Att man ska ha godkända betyg samt behörighet självklart, men sedan gå på hur personen är lämpad för att jobba som ex sjuksköterska för i slutänden är det inte betygen som avgör om du är en bra sjuksköterska eller inte, det är hur du är som person som spelar det avgörande kortet.

Den första jag ringde var min Farmor, vi satt och grät i telefonen tillsammans. Hon sa att hon var super stolt över mig och att det kommer bli en tufft tid  men att det kommer gå bra. Jag ville överaska V och mina föräldrar så jag åkte och hämta V på jobbet när han slutade. Han såg direkt att jag klarade intagningen gick inte att luras.  Han var jätte glad och stolt över mig. Vi åkte till systembolaget på vägen hem och handlade en rosa champagne vidare upp till mina föräldrar. Mamma och Pappa hade inte kommit hem än så vi gömde oss i min brors sovrum, när dom väl kom hem gick vi ut jag med champagnen i högsta hugg och tårar i ögonen - Jag kom in, jag kom in! deras miner var oslagbara det var en blandning mellan tveksamhet och lycka, är detta ett skämt.. efter fyra års kämpande för att bara komma in + hela min skoltid var detta för bra för att va sant. Efter att budskapet skjunkigt in var dom glada och tyckte att detta var en befrielse/lättnad för mig.  Äntligen fick jag chansen att göra det jag brinner mest för, hjälpa människor..
Jag visste att om någon bara gav mig chansen att komma in skulle det gå bra. Nu har jag läst tre terminer på röda korsets högskola halva utbildningen och det har gått upp och ner.

Denna korkades upp tillsammans med min familj 121217 för att fira min antagning till högskolan. Den står idag kvar på hyllan hemma hos oss som ett minne.

Sommaren 2008

Det va ett lätt val, att välja komvux vägen för att plugga upp mina icke godkända betyg. Detta gjordes  under 2 terminer. Jag har sedan min dyslexi diagnos (2005) vart öppen med min problematik, jag har aldrig skämts för den utan jobbat hårt för att få den hjälpen jag är i behov utav. Jag har upplevts många gånger som en "jobbig" student då jag kräver extra hjälpmedel och genomgångar som visa lärare upplever som tidskrävande och omständigt. Minns mitt första mötet med studie vägledaren på komvux hon tyckte att jag skulle läsa in mina fem icke godkända betyg på fyra terminer (två år) detta med tanke på min problematik och att jag inte skulle klara att läsa in kurserna på ett år. Detta triggade mig till tusen, ingen skall komma och tala om för mig att jag inte klarar av något. Med rätt hjälp och stöd klarar en dyslektiker av lika mycket som en normal begåvad individ. Man kan säga saker på olika sätt hennes sätt var nästan lite nedvärderande. Jag var väll medveten om min problematik då jag haft den genom hela min skoltid och jag visste att det skulle bli en utmaning och en lång uppförsbacke för att ta sig i mål. Att inte känna stöd från lärarna (vissa lärare) gjorde inte saken bättre. Jag har under hela min uppväxt och skoltid alltid haft ett enormt stöd från min familj. Min mamma och pappa har alltid stöttat och funnits där för mig oavsett vad. Dom har krigat emot skolorna för att jag skall få den hjälpen som jag tycker alla med en diagnos skall ha rätt till, detta med blandat resultat. Vi upplevde många gånger att lärare (då i varje fall) inte visste hur man skulle ta hand om en elev med läs och skriv svårigheter.
Med facit i hand tror jag att deras envishet och min målmedvetenhet har tagit mig ditt jag är idag. Men även en till person som kommer att spela en extremt stor roll i min skolgång och i mitt liv.

Komvux tiden var tuff, jag fick som vanligt göra omprov på omprov ibland upp till fyra stycken. Det tar på självkänslan att aldrig klara ett prov direkt utan alltid ha något hängande över sig och känna att man lixom inte duger. Under andra terminen på komvux träffade jag V som idag är min man och pappa till min son. Där kan många nog tänka hoppsan hur går detta med studierna när man är ny förälskad, mitt svar är toppen :) Jag var öppen med min problematik i skolan och berättade om mitt mål. V har i efter hand berättat att han föll för bland annat min målmedvetenhet och att han var farcinerad över att trots bakslag på bakslag så reste jag mig och gjorde om tills jag uppnått målen (godkänt betyg). Jag minns att vi satt i hans Volvo och pluggade på kvällarna ibland istället för att hänga med kompisar. Terminen avslutas sommaren 2009 och till lärarnas stora förvåning klarade jag att höja mina fem icke godkända betyg till godkänt det va inte lätt men det gjordes. Detta resulterar i att jag nu är behörig till att söka till högskolan. Jag kan lova att ingen var gladare än jag!

Men.. för att studera till sjuksköterska krävs inte bara ett komplett gymnasie betyg och behörighet utan även ett snitt betyg. Intagningen i Stockholm låg mellan 17,0-19,0. Jag som äntligen var behörig och väldigt glad hade ett snitt betyg på 12,07, då fick jag tillgodo räkna mina omvårdnadskurser med 0,5 poäng. Jag hade godkänt i allt förutom ambulans/akutsjukvård/ räddningstjänst kurserna där hade jag högsta betyg MVG. Där kom nästa käftsmäll!

Min resa del 1

Mitt namn är Sara och jag är född 1989. Jag bor tillsammans med min man och våran son på 1,5 år i Stockholms. Min blogg kommer handla om att leva med dyslexi, hur man hanterar den situationen och vad som hjälp mig att komma ditt jag är idag.  Jag har sedan barns ben alltid vetat vad jag vill bli när jag blir stor, det jag inte visste då var hur svårt och tuff resan ditt skulle vara. Drömmen som barn var att bli sjuksköterska och jobba i ambulans.
Jag fick min dyslexi diagnos sent (första året på gymnasiet) detta medförde att jag förlorade många år utan hjälp. min skolgång i grundskolan var okej tills betygen kom i årskurs 6 då började underkända betyg komma åt höger och vänster. Jag klarade mig genom 6:an 7:an och 8:an med extra lektioner i Svenska och Engelska och uppnår då G-. När årskurs 9 började informerade lärarna mig och mina föräldrar om att jag troligtvis inte kommer att uppfylla kriterierna för godkänt i kärnämnena. Då kom alternativen, gå om årskurs 9 eller börja på ett IV program på gymnasiet där man studerar enbart kärnämnena i ett år. Det ville verken jag eller mina föräldrar, det måste finnas en annan väg att gå.
Och det gjorde det, jag fick gå i så kallad sommarskola tror det va 4 veckor under sommaren för att träna och försöka uppnå godkända betyg. Jag klarade sommarskolan och min lärare där tyckte att en remiss skulle skickas till en logoped för utredning av dyslexi. Jag minns den sommaren väl än idag för då skulle vi få reda på om man kommit in på sitt gymnasie val. Jag hade ansökt till omvårdnadsprogrammet med inrikting ambulans och akutsjukvård, och jag kom in (reservplats). sedan började allt, remisesn skickas proverna genomförs och dyslexin blir ett faktum. Gymnasiet börjar hjälpen uteblir och icke betygen svämmar in, det var en tuff period. Jag tror nu i efter hand att lärarna inte visste hur dom skulle hjälpa ungdomar med dyslexi på bästa sätt. Att få tillbaka en bokresume på 10 sidor där vart annat ord är röd markerat och ett stort inringat IG längst bak hjälpte inte. Mina tre år bestod utav rödmarkerade arbeten och underkänna betyg. student dagen kommer minns den dagen väldigt väl, minns att jag iklädd student mössa och vit klänning kör familjens bil ner till student fotograferingen, jag hade klarar körkortet veckan innan detta var väldigt stort för mig då jag älskar att köra bil (gör det även idag). Den dagen var sjävklart magisk på många sätt att man äntligen kunde lägga tre års utbildning åt sidan och slappna av, men inte i mitt fall. i det avslutande kuvert där studentbeviset och undersköterska brosen låg i låg även betygen. jag hade gått tre år blivit undersköterska men var inte behörig till högskolan.. jag hade fått fem icke godkända betyg. Matte A, Matte B, Samhälskunskap A, Engelska A och Naturkunskap B.
Sommaren började och människor var glada, jag va i planeringstadiumet hur ska jag göra, vilken väg ska jag gå... det finns två vägar, komvux eller låta drömmen förbli en dröm.

uppdateringen på vad som hände efter sommaren kommer imorgon :)