Vägen till högskolan

Trots käftsmällen med ett lågt snittbetyg som inte tar mig in på högskolan slutade jag aldrig att hoppas. Tillslut tror jag att det blev en slags mani, jag tycker inte att en diagnos skall hindra en från att nå sina mål oavsett vad målen är. Ja jag tar längre tid på mig, läser inte lika snabbt som mina övriga klasskamrater, jag lyckas inte få högsta betyg genom att läsa en text en gång. Stundtals tyckte jag att systemet var helt galet att vi som har en diagnos och inte uppnår topp betyg inte ska kunna studera på högskola. självklart ska man vara behörig till den skolan man sökt och ha goda egenskaper. Jag tycker att systemet skall andras och att alla ska genomgå en individuell prövning där blivande student och personal från skolan träffas och bekantar sig med varandra.
Det är ingen som vet ifall jag hade med rätt hjälp från början kunnat uppnå ett snittbetyg på 19,0. jag är faktiskt lite tvekam, högre snitt ja men inte 19.0...

Under gymnasie åren hade vi olika praktikplaceringar, jag blev placerad (önskade plats) på bland annat akutmottagningar, ambulansstationer och vårdavdelningar. Mina skriftliga omdömen från mina olika placeringar var av högsta betyg. Jag kan idag ta upp mitt omdöme från min ambulans placering och jag ler fortfarande. Att få höra att man passar in i det yrket, nyfiken, vill lära sig mer och bemöter patienterna på ett proffetionelt sätt känns rakt in i hjärtat. Men samtidigt känns det
tufft att läsa, för då visste jag inte hur framtiden skulle se ut, jag visste att det såg mörkt ut sitta där en dag och rädda människors liv med tanke på omständigheterna, dyslexin och betygen.

En del av omdömet från en av placeringarna på ambulansen.










Det tog fyra år, två högskole prov och en inviduell prövning innan mitt mål uppfylldes samt en stor psykiskt påfrestning.

Under dessa fyra år var jag fast besluten att jag skulle börja studera till sjuksköterska. mitt låga snitt betyg gjorde att den vägen in kunde jag glömma. Högskoleprov bokades och skrevs första gången, fick jag resultatet 0,0 trots 10 minuter längre provtid per prov. Har man fått ett 0,0 betyg har man antingen gått ifrån provet under skrivande stund, alltså inte genomfört hela. Eller så har man ett provresultat på mindre än 20 poäng. I mitt fall var det det sist nämnda, jag kämpade på och tyckte det kändes helt ok men icke.. 0,0 i hp poäng räcker inte långt. Skriver igen och uppnår då 0,65 hp poäng det är ett bra resultat (för mig) som fick 0,0 tidigare. Känner mig ganska glad en kort sekund, intagningen för högskole prov på Stockholms sjuksköterskeprogram ligger på 1,3- 1,6. Där rök den chansen tänkte jag, hur gör jag nu..

Här någonstans börjar min familj/släkt/vänner att börja ifrågasätta mitt val av yrke. Absolut inte på det sättet att jag skulle bli en dålig sjuksköterska utan att tiden rinner iväg och att jag kanske vill göra något annat i livet förutom att kämpa med att komma in.  Självklart kunde jag förstå deras sätt att se på det. Men jag skulle oavsett vad nå min dröm på ett eller annat sätt. Minns att V kollade på skolor i utlandet och att han (har kommit fram senare) ringde runt till skolor i Sverige och frågande om han kunde köpa en plats till mig (kärlek). 
Jag ringde även själv runt till skolor och frågade /låg på ifall jag kunde göra på något annat sätt. Jag hade kunnat packa väskan och flytta vart som helst bara jag fick en chans att komma in.

Frustrationen som kommer när man är behörig och har gjort högskole provet efter sin förmåga ändå inte lyckas komma in, det är väldigt psykiskt krävande. Inte blev det bättre när mitt stöd från familjen började svikta (dom menade självklart väl)
Men jag har sedan jag var liten velat jobba med att hjälpa människor i svåra situationer vara deras stöd kunna erbjuda dem min hjälp. Minns när jag gick i klass två, var 8-9 år gammal.  Alla barnen på skolan hade rast och jag hade fått en ny jacka av mina mamma, den hade massa reflexer på sig och påminde lite om ambulans jackorna. Kommer ihåg att jag springer runt på gården och berättar för alla klasskamrater att ifall någon ramlar och gör sig illa kan ni hämta mig så hjälper jag till :) självklart hade jag som 8 åring inte kunnat gjort mycket i den situationen men det är något som har följt med mig, viljan att finnas där för andra både under tonåren och nu i vuxen ålder.

Trots att jag var med i två urvalsgrupper i ansökan till högskolan kom jag inte in. Jag fick reda på att det fanns en annan väg i, individuell prövning. Det menas med att man får skriva en personlig brev, skicka in sin diagnos och efter det avgör skolan om man går vidare till intervju och tester.
2012 skickade jag ett personligt blev till Röda korsets högskola (bara dom som har den intagningsmöjligheten) mina föräldrar skrev ett brev om mig, jag skickade även med mina omdömen från mina praktikplaceringar från gymnasiumet. Vet ni jag kom på intervju.
Väll på intervjuen fick man göra tre tester matte, engelska och svenska. Matten var inga problem men svenska och engelska resultaten var inte dom bästa. Jag minns när resultaten presenteras, man satt i ett avlångt rum med olika lärare, studievägledare och biträdande rektor och sen jag helt utelämnad. resultaten medelas och det låter inte positivt, minns hur jag nästan avbryter den talande personen. jag säger att om ni ger mig chansen att börja studera på er högskola så kommer jag att klara utbildningen, det kommer  inte vara lätt det kommer bli skit tufft men jag kommer att stå här tre år senare med mina betyg, eran brosch och en sjuksköterske legitimation i handen.

Innan intervjuerna satt man utanför rummet och väntade på sin tur, jag sitter tillsammans med en gammal kollega som jag jobbade tillsammans med på BB sommaren 08. Vi är lika nervösa och jag vet hur mycket som står på spel, hela min yrkes framtid! Varje person som går in får gå ut efter ett tag då personalen på högskolan får överlägga sitt beslut. Jag blir intagen innan min kollega, men jag kommer inte ut från rummet efter den tiden personerna innan brukade komma ut. Jag blir kvar i rummet, dem behövde inte överlägga min intagning på skolan dem var enhälliga och jag får ett JA!
Stunden när mannen som lämnar beskedet formar sina läppar som ett ja är magiskt, jag är tvungen att fråga en extra gång innan jag lämnar rummet betyder detta att JAG får börja läsa till sjuksköterska på eran högskola? han svarar ja igen och ler, övriga personer i rummet ställer sig upp och tar mig i handen och jag får en kram utav en. Ut kommer jag från rummet i chock bokstavligt talat. visar ingen lycka eller glädje tårar. min kollega rusar fram och ger mig en hård kram då kommer mina tårar, minns att hon säger vagt hur gick det - du fixar det nästa gång. Mellan tårarna får jag fram JAG KOM IN.  Jag får en hårdare kram och vi pratar ett kort tag innan det är hennes tur att gå in.

Känslan jag hade den dagen (men även idag)går inte att beskriva, all tid energi och slit jag lagt ner under min skoltid lönade sig, alla dom som inte trodde att jag som dyslektiker kunna komma in på en högskola, ni hade fel! det lönade sig inte på betygen utan på min målmedvetenhet och envishet att ta mig ditt jag ville, mitt mål är att rädda/hjälpa människor och röda korset såg detta och valde att ta in mig trots mitt låga snitt betyg för att dem såg något i mig. Vissa kan anse att detta inte är rätt väg att gå utan att man "glidit" in på en räkmacka. Till er kan jag säga, jag håller inte med! Jag tycker att all intagning ska gå till på detta sätt. Att man ska ha godkända betyg samt behörighet självklart, men sedan gå på hur personen är lämpad för att jobba som ex sjuksköterska för i slutänden är det inte betygen som avgör om du är en bra sjuksköterska eller inte, det är hur du är som person som spelar det avgörande kortet.

Den första jag ringde var min Farmor, vi satt och grät i telefonen tillsammans. Hon sa att hon var super stolt över mig och att det kommer bli en tufft tid  men att det kommer gå bra. Jag ville överaska V och mina föräldrar så jag åkte och hämta V på jobbet när han slutade. Han såg direkt att jag klarade intagningen gick inte att luras.  Han var jätte glad och stolt över mig. Vi åkte till systembolaget på vägen hem och handlade en rosa champagne vidare upp till mina föräldrar. Mamma och Pappa hade inte kommit hem än så vi gömde oss i min brors sovrum, när dom väl kom hem gick vi ut jag med champagnen i högsta hugg och tårar i ögonen - Jag kom in, jag kom in! deras miner var oslagbara det var en blandning mellan tveksamhet och lycka, är detta ett skämt.. efter fyra års kämpande för att bara komma in + hela min skoltid var detta för bra för att va sant. Efter att budskapet skjunkigt in var dom glada och tyckte att detta var en befrielse/lättnad för mig.  Äntligen fick jag chansen att göra det jag brinner mest för, hjälpa människor..
Jag visste att om någon bara gav mig chansen att komma in skulle det gå bra. Nu har jag läst tre terminer på röda korsets högskola halva utbildningen och det har gått upp och ner.

Denna korkades upp tillsammans med min familj 121217 för att fira min antagning till högskolan. Den står idag kvar på hyllan hemma hos oss som ett minne.