Skoltiden som dyslektiker

God morgon,
Som jag nämnt tidigare så fick jag min dyslexidiagnos relativt sent första året på gymnasiet (2005).
Min skoltid innan samt efter diagnosen var den samma på många sätt. Det tog lång tid för mig att läsa instruktioner samt litteratur, problem att stava samt att ta in information från text, muntligt går betydligt bättre. Att hinna med när läraren hade genomgång, Det som var ett av de största problem var nog att det oftast var så livligt i klassrummet och att jag då inte kunde fokusera hundra på vad läraren sa och att jag då endast tog in hälften eller mindre.

Efter diagnosen blev det något bättre, men långt ifrån bra. Jag fick längre skriv tid på visa prov under gymnasiet och på dom nationella proven. Men stödet och det där lilla extra fanns inte. det var fortfarande en konstig känsla, att jag som elev var i vägen, jag upplevde inte känslan av att bli peppad utan snarare tvärt om. Detta är tragiskt och ingen borde uppleva något liknade, alla människor är annorlunda och jag tycker att det är en viktig egenskap hos lärare att kunna se till alla elevers unika sätt att vara/utföra skolan efter bästa individuell förmåga. Lärarens roll är jätte viktig där!

Jag minns en gång när vi hade skrivit ett svenska prov, Det var ca 30 "svåra" ord, Läraren stod framme och sa orden högt och vi elever skulle sedan skriva ner dessa. Jag fick två rätt av 30, Dom orden jag hade stavat rätt var medicin och ingenjör. Anledningen till varför jag kunde dessa ord var för att just dom var jag bekanta med och hört flertal gånger. Min mamma jobbar inom sjukvården med "medicin" och min pappa är "ingenjör".
Minns när jag blev uppkallad till min metor och prata om mitt resultat, min tanke var självklart att vi skulle bolla tankar och idéer, hur vi skulle gå tillväga för att hjälpa mig på bästa sätt och hur jag mådde med tanke på mitt resultat. Det är inte så jätte kul att alltid få tillbaka saker som nästan aldrig är godkända. Det slår hårt på sig själv och sin självkänsla.

Till min stora förvåning gick inte mötet i den anda jag trott, läraren ifrågasatte hur jag skulle klara skolgången, att 2 rätt av 30 är väldigt väldigt väldigt dåligt. Sättet detta sades på var inte på ett uppmuntrande sett utan det förminskade mig och jag kände mig sämre än innan jag gick in på hens rum.

Så här ska det inte få gå till, en elev oavsett stavnings kapacitet ska inte bli bemött på ett sånt sätt. Lärare ska finnas där och stötta och hjälpa eleven i alla lägen. (under min skoltid upplevde jag bristande kompetens kring dyslexi något som jag vill tro har blivit bättre idag)

Jag har alltid vart en glad och målmedveten person, som alltid gått min egen väg, självklart är det tufft att höra sådana saker om sig själv, Men jag har något inbyggt sätt och omvandlar min frustration och ilska till en tävling. Denna person tror/trodde inte på mig, tycker jag är "värdelös" min personliga känsla efter mötet. Jag ska bevisa motsatsen. Detta tankesätt har hjälpt mig att inte drunkna i alla nederlag jag fått genom åren.

Trevlig söndag och morsdag till er.