Att leva med dyslexi

Min dyslexi kan i visa avseenden "hindra" mig. Jag är inte speciellt aktiv i sociala medier förutom bloggen där det finns rätt stvningsprogram, vilket jag inte vet ifall det handlar om min dyslexi eller ifall jag inte finner det intresset. Det skulle kunna vara en kombination, dem få gångerna jag skall göra ett inlägg på ex Facebook får jag alltid be V att läsa igenom innan för att vara säker på att det är rätt stavat samt uppbyggnaden av texten är korrekt. Vilket är ett extra arbete.

När man går i skolan och ska skriva med någon, visst är det lite pinsamt när varannat ord är felstavat eller att jag skriver samma sak på den tredje meningen som den första fast med andra ord ;)

Det största hindret tycker jag är att man inte har valmöjligheten att på samma sätt konkurrera om platserna till skolor. Det gäller både gymnasium och högskola. Att man som dyslektiker med enbart godkända betyg inte kan påbörja sin utbildning. Jag tycker att en förändring skall se, att alla ska antas på lika villkor trots betyg eller diagnoser. Det ska vara lika för alla, för det är ingen som kan påstå att en person med alla mvg är mer begåvad eller mer lämplig än en person med alla betygen godkända. Det handlar om hur en person är, om denne person är lämpad för det som den söker till. Jag tycker vi är för betyg blinda här i Sverige.

Att röda korsets högskola har en individuell prövning som en del i antagningen ger jag fem stjärnor av fem. Att man fokuserar på helhets perspektivet hos en person och inte endast dennes betyg. Jag menar inte att en person som har bra betyg är mindre lämpad, utan grattis till denna. Men man kan inte stirra sig bind på det utan att få en samlad bild och värdera att en person med dyslexi kan ha jobbat stenhårt för att uppnå betyget godkänd som för den kanske är lika stort som ett mvg.

RKH är anledningen till att jag är där jag är idag, med mitt snitt betyg hade jag inte blivit antagen på någon sjuksköterske utbildning i Sverige, värken distans eller heltidsstudier. Jag har ett snitt betyg på 12,1 då är meritpoängen för omvårdnads kurserna på gymnasiet inräknat . Antagnings poängen när jag kom in var nästan 19,0 ni ser själva, jag hade inte haft en enda möjlighet att konkurrera med dem!
Jag kommer alltid att vara tacksam och glad över att RKH såg mig, såg människan bakom betygen och valde att ge min en chans att få utbilda mig till det jag önskade.

Om jag fick bestämma skulle alla antagningar till både gymnasium och högskola vara intervju baserad, att man först kollar så att personen är behörig betyg mässigt och sedan utförs individuella prov som är anpassat för programmet. Till sist utförts en intervju med den sökande där man får en uppfattning om personen.

Jag har lärt mig hur min studie teknik blir som bäst för mig, jag har lärt mig att leva med min dyslexi, jag har lärt min att hantera min dyslexi. Det tar tid och man behöver vägledning, stöttning och hjälpmedel för att lyckas men man kommer att lyckas.

Heja oss alla med dyslexi! Det viktigaste är att man inte skäms, att man är rakryggad och blir bästa vän med sin dyslexi, för det är inget som kommer lämna dig :)