Får mitt barn dyslexi..

Det är det ingen som kan svara på. Dyslexi är till vis del ärftlig, jag har det men inte min man. På våra båda sidor är det ingen som utmärker sig extremt mycket men visst kan det finnas där i olika grader men att den inte är diagnosticerat.

Självklart önskar man ingen dyslexi, min son har en chans att få diagnosen och självklart är jag oroad. Jag är inte orolig för att han ska bli diagnosticerad med dyslexi utan för att jag vet att det är svårt i dagens samhälle att leva med dyslexi med det skolsystemet vi idag har, all okunskap samt inställningen till diagnosen överlag.

OM jag visste att skolan backade upp att dom hade rätt kunskap och viljan att hjälpa skulle jag inte vara oroad på samma sätt. Men av egen erfarenhet är inte situationen sådan, har även pratat med ett förbund som delar min syn. Det gör mig förbannad, ledsen, upprörd våra barn och ungdomar ska inte behöva ge upp allt, bli nedtryckta och förminskade pågrund utav okunskap och uteblivna hjälpmedel.

Jag vet att jag låter hårt nu men det måste ske en förändring. Självklart finns det skolor där elever med dyslexi inte är något problem, där dem får den individuella hjälpen till att uppnå godkända betyg och även högre betyg men dom platserna är få och behöver bli fler.

Mamma till en dyslektiker, jag kan inte svara på hur det är men jag kan svara på hur jag som mamma skulle agera i en sådan situation. Med tanke på min bakrund i skolan och min dyslexi kommer jag vara en mamma som vill veta kanske lite mer än dem vanliga mammorna. Jag kommer kanske fråga extra mycket be att få kolla på arbeten mitt barn har gjort osv. Detta låter kanske lite konstigt självklart ska man titta på vad sina barn åstadkommer i skolan det gör nog alla föräldrar men jag kommer utöver det försöka se tidiga tecken. För jag anser att om skolan inte fångar upp problemet tidigt måste jag göra det och gå vidare så rätt hjälp sätts in från början.

Man ska inte behöva göra så, det ska vara en självklarhet från skolans håll. Men jag vägrar att låta mitt barn gå sju-åtta år i skolan innan någon uppmärksammar problematiken. Betyg som inte räcker till för att bli godkänd, framtidsplaner som inte går att förverkliga och flera extra år av studier vid skolbänken som hade kunnat undvikas.

Skolan är obligatorisk, alla skall gå i skolan men är det inte konstigt då att man inte ser till varje individs unika behov, just den ekvationen förstår inte jag!


Att mitt/mina barn får en diagnos är inte ett problem absolut inte, problemet är allt runt om kring, att som förälder och vanlig dödlig behöva kriga för sitt/sina barns rättigheter och deras framtid, skrämmer mig! Men om så är fallet kommer jag göra allt i min makt för att stötta mitt barn och kräva hjälp. Min son ska inte behöva gå i sin mammas fotspår genom skoltiden. Ingen ska behöva gå där, det ska inte ens finnas en sån stig!